Jag har länge varit lite halvt intresserad av D., men aldrig såpass mycket att jag verkligen har velat ta tag i det. Han har aldrig lyckats övertyga mig helt enkelt. Känner ni igen den känslan när man vet att man har träffat världens bästa kille, och man vet att man kommer bli fylld av ånger och avundsjuka om han skulle börja dejta en annan, men ändå håller sig "in the friendzone" av någon konstig anledning. D. skulle kunna vara min om jag ville, varför har jag inte nappat ännu?

Jag antar att vi tjejer är ytligare än vi vill erkänna för oss själva. Han är söt, snäll, pålitlig och relativt smart, men det var inte förens han började träna såpass mycket att jag på allvar började fundera på att ta mig ur "the friendzone" och ge mig in på "love-is-in-the-air zone". Varje gång jag träffar D. ser han lite bättre ut, hans övre lite överflödiga fettlager håller på att ersättas med fina atletiska muskler och han har låtit sitt mjuka, blonda hår växa ut till en emolugg som gör honom med ens två gånger sexigare i mina ögon. De få finnar D. hade har nu börjat försvinna helt och hållet så att huden ser fräsch och hälsosam ut och hans först lite mulliga ansikte, som en gång i tiden hade en dubbelhak-varning, håller nu långsamt på att utvecklas till ett ansikte med den perfekta kombinationen av gulligt och sexigt.

Gud! är jag verkligen så ytlig? Har han verkligen lyckats övertyga mig bara genom se sexigare ut? Jag antar det.. men bara för att han på allvar har lyckats fånga mitt genuina intresse tänker jag inte börja vara påflugen. Jag tänker vara hans vän, som jag alltid har varit, och jag tänker verkligen inte ta några risker att göra bort mig, förstöra den vänskapen, och går runt fylld med ångest för att jag ännu en gång har dummat till mig och aldrig kommer förlåta migsjälv för det. Den enda skillnaden jag tänker tillämpa är att jag kommer nappa om han visar att han är intresserad.